Höftledsstatus – hur den ofta bedöms så felaktigt ur funktionssynpunkt av både veterinärer och hundägare (1)
Vi kommer gå igenom tre olika scenarion i tre separata inlägg.
Scenario 1: En pigg och glad, helt symtomfri, unghund höftledsröntgas och man bedömer på plats att HD-graden är D eller sämre på båda sidor. Hunden avlivas på röntgenbordet.
Pixabay
Detta höll på att hända en av mina patienter, som jag rekommenderade att matte skulle låta höftledsröntga redan vid 5 månaders ålder. Vi hade påbörjat behandlingar, men Jossan svarade inte alls som förväntat och hade uppenbarligen ont. Matte hörde av sig när de var hos veterinären då denne rekommenderade att Jossan skulle avlivas där och då. Något matte inte var beredd att acceptera. Jossan bedömdes ha höftledsdysplasi grad F – alltså ett graderingssteg som inte finns, men som användes för att beskriva att röntgenresultatet visade att hon knappt hade några utvecklade höftleder.
Då Jossan var så ung och fortfarande växte föreslog jag att vi skulle ge henne en chans med en kombination av ultraljudsterapi och vibrationsträning; ultraljudsvågor stör processen i ledernas tillväxtzoner (det är därför man rekommenderar att vara restriktiv med fosterultraljud) på växande individer och de vertikala vibrationerna stimulerar muskelfunktionen. Då evidensen för vibrationsträning på olika tillstånd hos människa är svag, så finns det hypoteser om att det skulle kunna stimulera till förbättrad ledfunktion genom nyproduktion av ledvätska, nybildning av benvävnad och förbättrad muskelgenomblödning samt stimulering av de vibrationskänsliga receptorerna i huden. Jossan fick till att börja med ultraljudsbehandling av sina höftleder och därefter fick hon vibrationsträna stående (!) två gånger per vecka. När hennes smärta minskade och höftledernas funktion ökade glesade vi ut behandlingstillfällena och matte köpte en liten vibrationsplattform som hon använde hemma.
Jossan blev helt symtomfri och levde ett långt lyckligt liv.
Mattes berättelse och ett filmklipp på Jossan när hon var tio år:
"TACK THERESE!
Jossan och jag fick 10 fantastiska, aktiva år tillsammans, tack vare din kunskap, engagemang och stöd.
Jossans liv kunde slutat på sensommaren 2008.
Jag upplevde Jossan, svag och vinglig i bakdelen. Efter ett besök hos dej där du känt igenom, och studerat henne, rekommenderade du att hon skulle röntgas. Jag tog henne till veterinär. Han gjorde en röntgen och sa direkt att hade F funnits på en skala så hade han direkt gett henne det. Han ville inte ens att jag skulle ta henne med mej hem. Det fanns ingenting att göra och hon hade ont. Han gav mej iallafall 24 timmars frist, att landa i detta beslut och säga hej då. Jag hann knappt komma ut från veterinären med Jossan, så fanns där ett sms från dej. Du gav mej ett hopp och ett erbjudande om en behandling som du trodde på. Vid ca 20 veckors ålder började rehabiliteringen.
Vi kom till dej två gånger i veckan. Där fick Jossan elektroterapi, ultraljud, "vibb" och stretching bl.a. Redan efter två gånger slutade hon halta. Vi fortsatte behandlingen som hela tiden gick framåt. Vi åkte två gånger i veckan till att börja med. Sedan en gång i veckan tills vi skulle på den obligatoriska röntgen vid 1 1/2 års ålder.
Samma veterinär röntgade henne även denna gång. Han trodde inte att det var samma hund. När han insåg att det var det så fick vi massor av beröm, att vi gjort ett hästjobb. Han sa att hon kan leva länge och ha samma möjligheter som vem som helst. Jag fick 10 år med min älskade Joss. Vi har kört spår och sök, vi har fjällvandrat i Grövelsjön. Vi har gått heldags utflykter i Nackareservatet med omnejd. Långa skogspromenader på landet. Vi har strosat runt i Stockholm. Hon har varit med mej på jobbet i min jobbarbil varje dag, hoppat i och ur bilen själv utan hjälp. Aldrig mer behövt söka veterinärvård för hennes höfter. För en månad sedan blev hon hastigt sjuk. De upptäckt en tumör vid hjärtat som det inte gick att göra något åt. Jag fick inom loppet av några timmar ta det värst beslut man kan ta, att låta min Joss somna in.
Men återigen Therese, hade det inte varit för dej så hade vi inte fått alla dessa fantastiska år tillsammans. Den här filmen är från början av mars (2018), alltså ca tre veckor innan Jossan fick somna in."