Disneys rehabhistoria

Här kommer ännu en rehabhistoria. Mattes berättelse först.
 

Disney - före, under och efter rehab

2014 kom Disney in i mitt liv - en glad, följsam och kontaktsökande valp med hög arbetsvilja. Precis vad jag ville ha och anledningen till att det också blev en tollare. Jag ville träna och tävla!

Till en början var allt underbart. Disney hängde med på allt och arbetade hårt för så lite som ett grässtrå. Det var först när Disney blev 7-8 månader gammal som vi stötte på motstånd. När träningspassen började bli lite längre i tid, en sisådär 2-3 minuter, fick jag svårt att få honom att fortsätta arbeta. När han lekte med andra hundar nöjde han sig med några minuter innan han gick och la sig för att vila. När vi gick i skogen gick han inte längre bort än mitt ben och jag tvingades kasta iväg något eller springa själv för att han skulle öka hastigheten och springa lite. Jag gjorde som så många andra träningsmänniskor hade gjort och började utvärdera och experimentera med träning och vardag - kortare tider, bättre belöningar, tydligare uppgifter, fler små pass… Något gjorde jag ju fel då jag inte fick honom motiverad till annat än att ta det lugnt, men vad? Var det motivation, träningssätt, rutiner? Förväntade jag mig för mycket av honom eller var han lat av naturen? Kanske var han bara på väg att bli unghund med allt vad det innebär? Såhär i efterhand ser jag många tecken på att något inte stod helt rätt till - en valp/unghund som helst ville sova och behövde motiveras rejält för att göra annat än att lunka fram och hittade jag något som drog igång honom så varade det inte mer än någon minut… inga sattyg, ingen jobbig period, ingenting. När han så närmade sig ett år började jag oroa mig rejält och därför också be om råd. Vi fick tips om det jag vid det här laget testat så många gånger - kortare pass, tydligare uppgifter, bättre motivation, bättre belöningar, variation… till slut kom det - ”du har inte funderat på att kolla upp honom så han är frisk och hel?”. Jo, det hade jag såklart, och nu tog jag de rekommendationer jag fick. I samma veva började jag fundera på att ställa ut honom, men hur såg rörelserna ut? Plötsligt blev jag medveten om att det inte gick att få Disney att trava. Hur jag än försökte med att springa snabbare, rusa från stillastående till snabb takt, springa i serpentiner, knuffa honom sidledes för att få honom att bryta passen eller cykla för att kunna få honom att röra sig i snabbare takt än det var möjligt att passa och gå från snabb galopp till trav… det gick inte. Det är helt galet hur fort han kunde passa innan det slog över i något som nog inte var en ren galopp men i vart fall något annat än pass.

 .
.
Vi gjorde ett par undersökningar hos både veterinär och fysioterapeut. Jag beskrev min oro - han känns hämmad, väljer att inte röra på sig, vill inte leka, travar inte, väljer passgången och det går inte att få honom att bryta den, vill inte simma, vill bara träna en liten stund, kan springa efter en kastad boll men gör det bara en gång innan han gömmer sig och orkar inte med mer än någon aktivitet i veckan. Jag får välja mellan promenad eller träning, en gång i veckan, sen blir det för mycket och då vill han inte göra någonting. Det känns som att någonting inte är rätt. Undersökningen såg sen liknande ut överallt. Man kände igenom honom och konstaterade att han kändes bra och jämt musklad över hela kroppen. Man böjde, sträckte och vinklade, inga konstigheter. Man konstaterade att han inte heller visade någon smärta. Hade det här kommit plötsligt? Nej, Disney hade alltid rört sig i pass, i vart fall så länge jag kan minnas. Inte heller oviljan hade kommit plötsligt, det blev bara mer märkbart ju äldre han blev. Slutligen fick vi visa upp hans rörelser, det konstaterades väldigt snabbt att ja, han passar. I övrigt inga problem och jag fick med mig en OK-stämpel och istället ”tips och råd” om att Disney är sån här, han är en ”naturlig passgångare”, han har inte ont någonstans för då hade han sagt något, det är inget fel för då hade problemen kommit som en plötslig förändring, han är inte den aktiva typen som kräver arbete. att jag istället skulle acceptera honom som han är och sluta kräva saker av honom. Vara nöjd med en så lugn och väluppfostrad hund. Vara nöjd med att han bara gjorde det jag bad honom om. Möjligen vända mig till en tränare som faktiskt kan lära mig det jag själv inte klarade av - att motivera och träna min hund. Behöver jag ens säga att det hela kändes så fel? Men gång på gång fick vi samma besked.
 
 

Livet fortsatte och trots allt lyckades vi både gå kurs och tävla. Med mycket anpassningar och låga krav gick det rätt bra, det är trots allt inte mer än någon minut som krävs på plan i de lägsta klasserna men även det var på gränsen att vi tog oss igenom det. Vid det här laget hade jag dragit det så långt att Disney och jag inte längre bodde ihop, i ett försök att bli ”gubben i lådan” som dök upp då och då och bara hade roliga, positiva, speedade stunder tillsammans med honom. Och det fungerade bra för att få ur det där sista ur honom. Det var inte roligt för någon av oss, men det var ju inget fel på hunden och jag ville ändå få dokumenterat och avsluta det vi påbörjat. Vi hade ju trots allt haft kul små korta stunder när vi tränat för dessa starter. Vid två års ålder tävlade vi för sista gången, jag slet och Disney kämpade med ledsna ögon, vi plockade sista uppflyttet och nådde därmed det sista lilla målet vi tränat för. Jag tackade honom för att han kämpat så hårt bara för att jag ville det och lovade honom att ”det är över nu, aldrig mer”.

 .
^Alla bilder fram tills nu har varit före det att Disney kom hit. ^ Fortsättningsvis efter.

Disney blev kvar i sitt nya hem för inte ens vardagen med mig var hållbar för honom. Några månader senare var jag ute på promenad med Disney. Vi levde inte ihop men jag saknade honom något otroligt, så det blev lite promenader då och då. Vi träffade en gammal kollega till mig som jag inte sett på evigheter och med sig hade hon en höglöpande tik, så vi tog följe en bra bit och när vi sedan skiljdes åt så hände något galet - Disney travade! Och han travade i närmare en minut innan han bröt för en doftfläck. Det var mer än någonsin förut, jag hade vid det här laget aldrig sett honom trava mer än några steg och det efter kraftig påverkan. Så när han sedan fortsatte trava efter fläcken då kom tårarna. Hela de 3 kilometrarna hem var fyllda av trav och min hjärna gick på högvarv. Vad hände nu? Vad var det här om? Varför travar den ”naturliga passgångaren”? Jag fastnade i att löptiksdoften måste ha fungerat som smärtlindrande och därför gjorde det möjligt för honom att röra sig smärtfritt, att det var därför han nu kunde trava och att passgången visst var en symptom på smärta, på att något var fel, så som jag så länge nu hade misstänkt. Så jag satte mig igen och gick igenom en massa olika alternativ för att få honom kontrollerad än en gång samtidigt som jag skrev en text för att beskriva problematiken. Det var en nervös process som tog någon vecka av velande och ångest att få klart det där mejlet, men jag ville ju så gärna ge honom och oss en chans att hitta felet och inte ännu en gång råka ut för en dumförklaring och att ”inget är fel på din hund”. Jag visste ju, något kändes fel!

Så hamnade vi på Små och Stora Tassar, och det tog inte lång stund innan jag fick bekräftat att jo, min känsla var korrekt! Äntligen. När genomgången var över kändes det så självklart alltihop - en hund i smärta vill inte arbeta och går knappt att lära något och då är det inte konstigt att han var som han var och gjorde som han gjorde. För ont hade han, även om han inte skrek rätt ut när man rörde honom. Därefter besökte vi veterinären för att få ut smärtstillande, vilket skulle visa sig svårare än jag trodde. När Disney undersöktes av veterinären uppfattades det som olydnad när han flyttade sig, alltså inte en reaktion på smärta. Man såg inte hans skiftande av vikt, hans huvudvridningar och smackande med munnen, hur blicken ändrades. Istället kallade man honom olydig som inte kunde stå still under undersökningen. Man konstaterade att han inte hade ont för då hade han sagt något och att inget var fel, men att vi väl fick titta på när han sprang också. Väl ute visade Disney upp sina typiska rörelser, han passade i alla tempon och tog sig knappt framåt med noll glädje i ögonen. Det var omöjligt ens för veterinären att tycka det var normalt och hon kunde tillslut knysta ur sig att han kanske var lite stel i ryggen men det skulle lösa sig med två veckor smärtlindring. Något återbesök var heller inte aktuellt då det där skulle lösa sig av sig själv och någon remiss till rehab behövdes absolut inte. Nej, vi har inte besökt den veterinären igen! Visst fick vi ut smärtlindring men i övrigt fanns det inget engagemang eller intresse för min hunds välmående och jag vet inte om det var okunskap eller ointresse som gjorde att man inte såg hur dålig han var men en sådan veterinär vill jag inte ha i min hunds närhet.

"Naturlig passgångare"... PFFF! 😎

Istället bokade jag en ny tid på nytt ställe dagen efter, och nu gick det mycket lättare. Den här veterinären noterade alla Disneys reaktioner under undersökningen och när jag visade upp hans rörelser fick jag höra att ”det där ser hemskt ut”. Att han hade ont och var i behov av hjälp, mer än de kunde ge, var självfallet och vi kunde gå därifrån med smärtlindring, remiss för rehab och även ett inbokat återbesök för här var det viktigt att Disney blev bättre och skulle han inte bli det hade de flera förslag på andra möjliga lösningar. Nu behövdes det aldrig, men det är såhär jag vill ha mina veterinärer - intresserade, engagerade och att det går att föra dialog med. De ser även de små reaktionerna hos hunden och vill följa upp så att allt går bra. Är det inte konstigt, hur olika bedömningen kan bli för samma hund, med mindre än ett dygn mellan undersökningarna?

Första rehab-veckan var tuff, Disney var ju inte van att gå så mycket då han inte orkat eller velat tidigare. Men andra veckan hände något - Disney travade! Och han gjorde det helt utan en massa motiverande, spontant på en promenad. Jo, jag grät en skvätt då. Travandet fortsatte och hände allt oftare, tillsammans med att han började göra sånt han inte gjort förut och jag fick se vad han egentligen kunde och vad han valt att tidigare inte göra pga smärtan. När rehaben var slut var han ingen skitjobbig hund, men ändå en helt annan hund som orkade en vardag med dagliga långa promenader och faktiskt också lite träning. Framför allt rörde han på sig mer, han lekte, simmade och orkade vara aktiv en längre stund. Det fanns äntligen glädje i ögonen när han sprang omkring och han slutade gömma sig när det vankades aktivering.

 .
 

Nu har det gått 2 år sen vi påbörjade vår resa och idag är Disney det jag inte trodde var möjligt - en stundvis skitjobbig tävlingshund! Han både vill ha och kräver aktivering, men han är också en smärtfri hund och smärtfria hundar är träningsbara hundar. Därför är våra dagar nu fyllda med fysisk och psykisk aktivitet, vi kan cykla ena dagen, gå långpromenad nästa och tävla dan efter utan problem, utan att han försöker gömma sig för mig. Idag är valpen i honom tillbaka och han kan åter igen jobba för så lite som ett grässtrå. Men visst har det tagit tid och krävts arbete också, Disney hade hunnit bli övertygad om att det matte bad om gjorde ont så vi har fått träna om det mesta, övertyga honom om att det inte kommer göra ont. Hans passande syns heller inte ofta, någon gång ibland när han hamnar i fel takt men då slår han snabbt om och rättar sig själv. Eller när han vill röra sig fortare framåt än jag går men ändå vill ha kontakt med mig, då kan det bli rörigt och han hamnar mellan skritt och trav. Annars är det trav som gäller, eller full galopp för nu vill han ta sig framåt så fort och effektivt som möjligt för livet leker och han vill inte missa en sekund av det! Jag är så nöjd med att vi hittade till Små och Stora Tassar och hur bra Disney mår nu, han fick verkligen livet tillbaka. Jag är också så glad över hur mycket jag har lärt mig på det här, jag har känt mig delaktig och haft koll på framstegen hela vägen. Att själv kunna se hur han ligger till i rehaben har varit guld värt, jag behöver inte fundera utan kan själv kontrollera, känna, förstå. Det är kunskaper jag har nytta av idag också och en stor anledning till att jag fortsätter att vända mig till Therese och rekommendera andra till henne. Tre hundar har jag nu fått hjälp med och alla tre har blivit så mycket helare, piggare och lyckligare hundar. TACK!

 

 

 

----------------------------
 
 
30 april 2016
 
Patientens namn: Disney

Födelseår: 2014

Ras: Nova Scotia Duck Tolling Retriever

Kön:


Skada:

Började passgå redan vid 11 veckors ålder. Vid 6-9 månaders ålder noterade matte att han inte var ”jobbig”/livlig som en valp/unghund normalt är. Han klarar maximalt ett par minuters träning (jakt, lydnad, freestyle). Om han har gått en långpromenad orkar han inte träna på minst en vecka.

Diagnos

Rörelseanalys – Skritt: passgång, kraftigt utåtställd VB, något utåtställd HB, stelt rörelsemönster bb, hastrång, marktrång fram pga. utåtvinklade armbågar/inåtvinklade framtassar. Halt VB.

Trav: passgång, kraftigare manifestation av rörelsemönstret i ”skritt”, överdriven belastning av VF – hjulbent fram. Driver åt vänster.

Från sidan: lordos i bröst- och ländrygg, hög över L7-S1, brant kors/svansrot.
 
Palpation – mer muskelmassa vä sida halsspolar, nack- och ryggmuskulatur och ländsidan, ömmande fäste vä sida nackmuskulatur, kraftigt smärtande bröstryggsmuskulatur ffa Th10-11, gluteusmuskulaturen vä ¾ av hö, båda sidor smärtande punkter, VB låromfång större än HB då VB hamstrings/stora höftsträckarna är kraftigt svullna, ömma muskel- och senfästen i hela bakbenen och i carpal- och tåsträckare på båda frambenen, dessa sträckares muskelbuk VF är kraftigt svullen, samtliga sträck- och böjsenor i VF tass är inflammerade och extremt smärtande.
 

Primärt: totalruptur m.semitendinosus VB

Sekundärt: kraftiga rörelseinskränkningar i höftledsmuskulatur och m.biceps brachii både hö och vä sida, smärtande muskulatur och inflammerade muskel- och senfästen.
 
 
 

Bedömning

Rupturen i m.semitendinosus VB skedde troligtvis i flera steg då Disney bara var 8-11 veckor gammal. Att den skulle skett vid ett enda tillfälle är inte troligt då hä inte sett svullnad, intramuskulär blödning eller känt ökad värme i området.
Detta har lett till stora rörelseinskränkningar i höftledsmuskulaturen på både HB och VB och en bäckenrotation åt höger med smärtande, snedbelastad ryggmuskulatur som följd.
VB hamstrings (inkl.m.biceps femoris) är inflammerade och svullna. På frambenen är m.biceps brachii kraftigt kontraherade, ffa. VF. Disney har dessutom omfattande inflammationer i flertalet senfästen pga. långvarig felbelastning. Disney är kraftigt smärtpåverkad och funktionsnedsatt.

Behandlingsförslag

Behandling: intensivbehandling 5ggr med elektroterapi för skadad/felbelastad muskulatur, ultraljud för skadade/inflammerade senor.

Träning: promenader på mjukt underlag i kuperad terräng. Undvik så långt det är möjligt hårda, plana underlag. Ingen lek med annan hund tillsvidare. Stretching enligt separat instruktion.
Allmänt | |
Upp