Diwas rehabhistoria

Mattes berättelse först. Vi har valt att inte skriva ut namnen på veterinärerkliniker och rehabställen de gått till:

I januari 2013 när familjen var på Teneriffa och Diwa var hos ett par vänner hade man vid ett par tillfällen sett att Diwa gick orent. Hon var då 9 månader gammal. Inga tecken på hälta syntes när vi kom hem, men ett par månader senare blev hon rejält halt. Jag bokade en tid till djursjukhuset 1. Inför besöket blev jag tillsagd att låta henne springa lös för att framkalla mer hälta för att det då skulle bli lättare att kunna lokalisera hältan. Vid besöket fick vi trava fram och tillbaka i korridoren några gånger, böjprov gjordes och Diwa kändes igenom lite snabbt. Veterinären tyckte att det var svårt att exakt lokalisera hältan men vidhöll att det var ett framben som spökade. Vi fick Norocarp och blev ordinerade koppelpromenader på mjuka underlag i 10 dagar. Någon diagnos eller orsak kunde man inte hitta. Efter de tio dagarna när kuren avslutats så haltade hon igen. Vi bokade ett nytt besök och fick en ny veterinär på samma djursjukhus. Man röntgade ena benet på henne eftersom den nya veterinären tyckte att hon ömmade i höger framtass. De anade att något föremål kunde ha trängt in i tassen, men de kunde inte hitta vad det kunde vara trots att de hade känt och klämt. Därför bad de mig att fortsätta känna och klämma hemma. Hon sattes även på Canidryl den här gången och blev återigen tillfälligt symptomfri men var halt igen så fort kuren avslutats.

 

Jag hörde mig för om vart jag skulle vända mig eftersom jag inte tyckte att vi fått någon hjälp. Jag blev nu tipsad om Hundrehab A. Jag åkte dit i juni 2013 och Diwa träffade samtidigt vid besöket en veterinär och en fysioterapeut. Återigen fick vi trava fram och tillbaka på plant underlag, men nu fick vi dessutom skritta (fram och tillbaka). Därefter kändes hon igenom av båda två. Diagnosen blev att hon hade inflammerade böjsenor i höger framtass, vilket de förklarade orsakades av att hon sprungit på något. Vad det nu skulle vara vet inte jag. En rehabplan ordinerades bestående av koppelpromenader på hårda underlag 4*15 min dagligen med viktmanschetter på båda frambenen (för att hon skulle lyfta dem ordentligt), laserbehandling och vattentrask. Rehabperioden påbörjades på hemmaplan där vi 2 ggr i veckan åkte till djursjukhus 2 och fick den behandling som ordinerats från Hundrehab A plus fortsatt behandling med Canidryl. Enda skillnaden var att Diwa fick simma istället för vattentraska eftersom denna vattenglada labrador plaskade hejvilt i vattentrasken. Under 5 veckor sommaren 2013 gick vi 2 ggr i veckan och simmade samt laserbehandlade tassen. I augusti var vi på återbesök på Hundrehab A och där kunde man konstatera att hon var bättre men att hon fortfarande ömmade något litet i en tå, därför skulle rehabträningen fortsätta ytterligare en tid. På djursjukhuset 2 gav man återigen laser på tassen men där ansåg fysioterapeuten att hon hade blivit så bra att det var onödigt att fortsätta med den. Simträningen fortsatte jag med under ytterligare en period.

 

Nu kunde vi leva som vanligt igen med skogspromenader där Diwa kunde springa fritt, men ett par dagar före nyår vid årsskiftet 2013 så var Diwa återigen halt men denna gång på vänster framben. Jag beställde en ny tid till Hundrehab A där vi träffade samma veterinär och fysioterapeut. De tyckte nu att Diwa hade galla i sina armbågar och gjorde samma rörelsetester och böjprov igen, men ville nu dessutom även röntga henne. Hon sederades och man röntgade armbågar och höfter, men man kunde inte se något avvikande på röntgenbilderna. Man drog slutsatsen att det var senan i bogen på vänster sida som var inflammerad. En ny rehabplan gjordes med ordination om vattentrask, laserbehandling, Canidryl och promenader med klövjeväska som ett stöd för bogen.  Blev det ingen bättring kunde man klippa av senan sa veterinären. 

 

Vi gjorde som vi blev tillsagda och denna gång på Hundrehab B. Vi vattentraskade, fick ultraljud på utsidan av vänster bog och avslutade med avslappnande vibrationsträning med Diwa liggandes, 2 ggr i veckan under ytterligare 5 veckor. Efter alla behandlingar var hon fortfarande halt och dessutom hade hon fått knäppningar i ena knät vilket var vanligt enligt fysioterapeuten. ”Det kan människor också ha”, menade hon. Eftersom besvären fanns kvar åkte vi återigen till Hundrehab A och träffade nu en ny veterinär som även tog en rad olika prover. Samtidigt skrev hon remiss till en känd ortopedspecialist som jag hade hört mycket gott om. Inga avvikande blodprovsresultat kunde förklara Diwas hälta.

 

Under våren 2014 åkte vi för första gången till djursjukhus 3  för att få en diagnos, men det enda som ortopedspecialisten sa när han kände på Diwa och hon ömmade på många ställen var att det här var komplicerat. Hennes passgång och korta steglängd förklarande han med att det nog är typiskt för henne. Det hela slutade med att han ville utesluta en massa orsaker till hältan så vi fick en ny remiss av ortopedspecialisten, nu till en medicinspecialist på samma sjukhus. Några andra rekommendationer för hältan fick vi inte utan det skulle vänta.

 

Vi åkte hem och sedan tillbaka igen ett par veckor senare. Då tog man prover inkl. urinprov samt ultraljudade buken, men inget fel hittades. Därför ville man även låta en hjärtspecialist ultraljuda hjärtat på henne. Vi åkte hem och sedan tillbaka igen för att denna gång undersöka hjärtat som var högst normalt. Inga fel hittades. Vi åkte hem igen och i juni 2014 åkte min man tillbaka till djursjukhus 3 för att göra en CT röntgen. Det var inte ortopedspecialisten som röntgade henne, men det var han som skulle läsa av bilderna. Veterinären som min man träffade tog prover på ledvätskan och redan veckan därpå fick vi svar på proverna. De var bra! Däremot röntgensvaren fick vi vänta på. Jag hade sagt att jag ville att ortopedspecialisten som träffat henne första gången skulle avläsa bilderna. Han ringde inte och gav oss några resultat. Jag fick ringa åtskilliga telefonsamtal till djursjukhus 3 där jag efterfrågade röntgensvaren. Till sist en dag i augusti 2014 ringde ortopedspecialisten och sa att de inte hittat några fel som kunde förklara Diwas hälta. Han sa att vi skulle gå koppelpromenader eftersom ”alla hundar inte tål att springa”.  När jag frågade vad han tyckte att vi skulle göra eftersom hon inte var återställd så sa han att han inte hade gjort något eftersom hon inte haltade varje dag. Det som fanns att göra var att spruta in ett radioaktivt ämne i blodet för att därigenom kunna se vad som var fel men det var inget han rekommenderade. Vad skulle jag göra nu!? En hund som visade hälta och ingen som lyckades hitta vad som var fel. Tankarna snurrade och jag funderade ärligt på att låta henne få somna in eftersom det gjorde för ont att se att min bästa vän inte alls mådde bra.

 

Jag vägrade att ge upp! Jag googlade och läste och hittade så småningom en kiropraktor som dessutom var veterinär. Diwa och jag åkte dit ett par gånger och han kunde lokalisera smärta i bakdelen där han även menade att hon hade en låsning. Han behandlade henne med laser och stötvåg 2ggr. Hon blev först bättre men snart var hon halt igen. Jag prövade ytterligare en fysioterapeut, Hundrehab C, som gav henne elektroterapi på bakdelen och ultraljud på utsidan av vänster framben. Vi gick säkert dit 10 ggr. Till slut sa hon ”att nu måste du gå till veterinär.” ”Det här är inte muskulärt för då skulle hon ha blivit bra på mina behandlingar.” Jag var desperat! Vem skulle jag gå till!? Jag hade hört talas om ytterligare en ortopedspecialist, men efter alla veterinärbesök och behandlingar i olika delar av landet så kände jag att jag inte orkade åka till ytterligare en veterinär för att börja om. Så jag googlade istället och läste på ett forum på nätet om en hundfysioterapeut som verkligen gick igenom hela hunden och hade hjälpt en Saluki att bli bra från sin hälta. Jag ringde till Små & Stora Tassar och bokade tid hos Therése Asplund. Min man och jag åkte iväg till ytterligare en plats i Sverige men som nu kom att bli Diwas räddning. Diwa gicks igenom mycket noggrant från topp till tå så som ingen annan hade gjort någongång. Therése Asplund sa att Diwa var en av de patienter som hon träffat under alla sina år som det var sämst ställt med. Hon var i uruselt skick!!!  Vi fick ett anpassat stretchprogram att utföra hemma samt råd om träning. Något som jag förundrades över denna gång var att Therése sa att min hund skulle röra sig och inte vila sig i form!! Vid det här laget hade hon vilat så mycket så att hon inte hade mycket muskler kvar. Vi for hem och för första gången kände jag mig hoppfull!!! Vi åkte sedan tillbaka några omgångar för behandling, uppföljning och genomgång av Diwa. Jag bokade även en tid till den andra ortopedspecialisten som jag hört talas om för att få ytterligare ett veterinärutlåtande. Han hade alla journaler och ville röntga bäcken och rygg vilket man inte gjort tidigare. Det kunde då konstateras att hon hade en lateral spondylos efter ett trauma. Det han rekommenderade var återigen vattentrask på en av riskkapitalbolaget H’s kliniker, men den här gången hade jag så mycket på fötterna att jag inte gjorde det. Jag följer idag Therése Asplunds kost-, tränings- och rehabrekommendationer med backträning, skogspromenader i terräng och anpassad stretching och har en hund som idag, efter alla omständigheter och turer mår bra! 😄

 
 
Journal
 
25 januari 2015
 
Patientens namn: Diwa

Födelsedatum: 2012-04-05

Ras: Labrador retriever

Kön:

 
Diagnos
 
Rörelseanalys – Skritt: passgång, marktrång bak + hjulbent, ställer in HB snett under sig, något inåttåad fram pga. utåtrot. armbågar, oren gång framben.
 
Trav: se skritt; dessutom mer aktiv avlastning av HF.

 
Palpation – mer muskelmassa vä sida nacke/hals och hela ryggmuskulaturen, svullna halsspolar vä, långt gången muskelatrofi bröstryggsmuskulatur, smärtande ryggmuskulatur från Th10 till S1, stum i ländmuskulatur inkl.-sidor, m.gluteus hö 3/5 av vä i uppskattad muskelmassa, kraftigt öm båda sidor, HB lårmuskulatur ffa hamstrings kraftigt svullen, extremt svullen m.biceps brachii HF, atrofi m.triceps brachii HF.
 

Primärt: Äldre muskelskada i m.semitendinosus HB

Sekundärt: Akut muskelskada i m.biceps brachii HF

 

Bedömning

Äldre muskelskada (sträckning) i m.semitendinosus HB, som gett stora rörelseinskränkningar i höftledsmuskulaturen HB och VB och en bäckenrotation åt vänster med smärtande, snedbelastad ryggmuskulatur som följd.

Den akuta muskelskadan i m.biceps brachii HF; trolig partiell ruptur, kraftig svullnad i muskelbuken och infästningssenan, är en direkt följdskada pga långvarig felbelastning beroende på den äldre muskelskadan HB. Se bilaga skelettbild.

Omfattande inflammationer i musklernas senfästen pga. ovan nämnda skador och medföljande felbelastning.

 
 
Behandlingsförslag

Sjukgymnastik: försiktiga töjningar av HF m.biceps brachii (rakt framben bakåt) efter promenad. Absolut ingen stretching av denna muskel före intensivbehandlingen har påbörjats.

Stretching: se separat instruktion! Undantag för HF m.biceps brachii – se ovan.

Behandling: intensivbehandling 5ggr med elektroterapi för skadad/felbelastad muskulatur HB och HF, ultraljud för skadade/inflammerade senor och ljusbehandling för snabbare läkning av skador på cellnivå

Träning: promenader på mjukt underlag i kuperad terräng. Undvik så långt det är möjligt hårda, plana underlag. Ingen lek med annan hund tillsvidare.
 
 
Sammanfattning
 
Den äldre muskelskadan som är grundorsaken till Diwas felbelastning uppstod troligen då hon var ca 9 månader gammal. Om denna skada hade upptäckts och behandlats korrekt då hundägaren sökte hjälp första gången under våren 2013, då Diwa var runt 1 år gammal, så hade den nu akuta och allvarliga skadan i m.biceps brachii HF kunnat förebyggas.
Allmänt | |
Upp