Lokes rehabhistoria

Rehabiliteringshistorier! Detta kommer inte bli ett så vanligt inslag här, då det är väldigt tidsödande att sätta ihop, men nog så intressant för många skulle jag tro! Ägaren själv får skriva om resan fram till att de kom till mig:
 
"Jag hann besöka flera olika instanser innan vi till slut landade med vår hund hos Therése i slutet av 2013. Redan framåt mitten av 2012 började jag försöka reda ut vad som var fel med vår hund. Då hade jag ett tag upplevt att han gick "orent" med bakbenen och liksom stelt, något stämde inte med "bakvagnen"... Han visade inte mycket utåt om han hade ont, såg man honom upplevde man en hund som gärna ville jobba och for fram över stock och sten som "alla andra", men jag märkte att han tappat lite geist. Han var försiktig med att starta "explosivt" och hade ganska långa bromssträckor. Sommaren 2012 gjorde vi det första veterinärbesöket - som inte gav något alls utöver att de trodde att han hade lite ont i ryggen. Den här typen av hundar kan vara stiffa, hette det mer eller mindre. Vilket vi fick höra flera gånger efter det. Det var inget fel på vår hund, han var i såå fin form och sååå fint och jämt musklad. En hundfysio kom så långt att de upptäckte lite inflammation i höger framben. Inget konkret och bara symptom var allt vi fick höra. Till att börja med fick jag ju tro på de så kallade experterna, men jag var inte nöjd, min hund blev inte bättre, utan snarare sämre, det måste vara något mer. Jag kände mig otroligt hönsig till slut som bara sökte mig vidare och inte nöjde mig när jag hela tiden fick besked att det inte var något särskilt. Blev tipsad om Therése av en annan som äntligen fått hjälp med sina hundar när hon gått till henne och ja - ÄNTLIGEN.
Jag är glad att jag framhärdade att något måste vara fel med min hund, för annars hade han inte varit åtgärdad än idag och jag undrar hur det hade stått till med honom då... Jag blir ledsen när jag tänker på att han fick gå såpass länge och få mer och mer ont. Att han under sådana förutsättningar ändå fick valla, träna, göra MT (korningens mentaltest) etc, han kämpade på och jag kunde bara gå på de klartecken jag hela tiden fick... Frustrerad över att själv inte ha kunskapen att hitta skador på det sättet, bara se att något är det som inte är som det ska vara. Och frustration över att tidigare instanser inte kunde hitta det/inte brydde sig att undersöka noggrannare.
Min hund mår bra idag, i bättre form än någonsin, rehab var rättfram och framstegen kom snabbt ett efter ett när rätt diagnos var ställd och korrekta insatser gjordes för att åtgärda det. Jag säger inte att det var lätt, men det var tydligt att arbetet man lade ner gav resultat - ett bestående sådant."
 
Sommaren 2012, då matte började söka hjälp åt sin hund. Även om hon inte kunde sätta fingret på exakt vad som var fel, så var magkänslan rätt. Synd att hon inte fick hjälp. Här kan man redan se en spänd rygglinje, brant kors, ”framställd i bakbenen”, knäna under sig, bakdelen snedställd åt vänster - det borde inte ha varit några konstigheter att hitta orsaken till symptomen om man vet vad man håller på med.
 
Bilden är tagen nästan ett år senare och illustrerar samma saker - fast nu mycket värre, eftersom Loke fortfarande inte fått adekvat hjälp.
 
 
Lokes rehabilitering

När jag träffade Loke första gången, framåt slutet av 2013, hade hans matte upplevt att han rört sig orent sedan nästan 2 år tillbaka. En veterinär (bland andra) hade ställt diagnosen ”stela bakben”, vilket tydligen är ”typiskt hanhundar”. Han släpade också frambenen ibland så klorna skrapade i marken/golvet. Loke är friröntgad på både höftleder och armbågsleder.

Vid rörelseanalysen upptäckte jag en kraftig rörelsestörning på VB; VB var utåtroterat (hasen pekade inåt och tassen utåt) och Loke gjorde under både skritt och trav en roterande rörelse med båda bakbenen. Den roterande rörelsen var dock mycket kraftigare på VB.

När jag studerade hans rörelser från sidan framträdde tydligt ett mycket kort steg framåt på bakbenen, speciellt HB. Det saknades ca 15-20 cm i steglängd. Loke hade en svankig, svag bröstrygg, var hög över L7-S1 och hade ett mycket brant kors.

När vi gick in på mottagningen hade jag redan en ganska god uppfattning om vad jag skulle komma att finna under resten av genomgången.

Rörelsetester, mätningar och palpation gav följande resultat:

  • Stumma, något svullna halsspolar vänster sida (=överbelastade)
  • Mer muskelmassa på vänster sida av bröst- och ländrygg (=kompensation för den svagare högersidan)
  • Mycket svullna senfästen främre bröstryggsmuskulatur (=överbelastade)
  • Extremt öm i hela bröstryggen och främre ländrygg (=över- och snedbelastad)
  • Öm och mycket stum i bakre ländrygg och ländsidornas muskulatur (=över- och snedbelastad)

Alla dessa fynd var endast symptom!

  • Utåtrotatorerna (”rumpmuskulaturen”) på höger sida hade endast ¾ av vänster sidas muskelmassa. Höger sidas utåtrotatorer var alltså förtvinade = muskelförlust pga att de avlastats under en längre tid. Dessutom var Loke mycket öm vid palpation av flera punkter i denna muskelgrupp.

Detta var alltså muskelgruppen där den ursprungliga muskelskadan satt. Vid fortsatt genomgång fann jag följande belägg för att min första aning om skadans läge var korrekt:

  • Mätning av lårens omkrets visade på exakt samma mått på HB och VB (=ingen muskelförlust)
  • Bäckenrotation: 0,5cm åt vänster, tippning: 0,5cm åt vänster (=vänster sida var starkare än höger)
  • Rörelsetest leder:  u.a. (=inga märkbara ledproblem/-smärtor)
  • Vid rörelsetestet av lederna upptäcktes ett antal ömma, inflammerade senor och muskelfästen, övervägande på VB och HF (=överbelastning)
  • Vid test av musklernas elasticitet framkom att Loke hade omfattande rörelseinskränkningar i bakbenens muskulatur; framför allt bakre ljumske, utåtrotatorer och höftsträckare, (baksida lår), men även mindre rörelseinskränkningar i knästräckare och höftböjare. Dessutom var han mycket rörelseinskränkt i sina m.biceps brachii, som böjer armbågen och lyfter frambenen. Detta var dock den enda rörelseinskränkningen på frambenen!
  • Av de kraftigt förkortade musklerna/muskelgrupperna var utåtrotatorerna på HB den minst rörelseinskränkta.

Konklusion: skadade muskelfibrer avlastas (pga smärtan) och förlorar massa, vilket gör dem mer elastiska men svagare.

  • Den kraftigaste rörelseinskränkningen fanns dock att finna i höftsträckarna; VB 20% rörlighet, HB 40% rörlighet.

Efter att ha genomfört denna noggranna genomgång kunde jag slutligen konstatera att Lokes ursprungliga muskelskada satt i m.quadratus femoris – en liten höftsträckare som ingår i utåtrotatorerna.

Denna muskelskada har lett till att Loke har avlastat HB, medan VB och HF har fått ta den mesta belastningen till att börja med. Det var detta som syntes så tydligt vid rörelseanalysen – VB hade en kraftig rörelsestörning (=mycket belastning), medan HB uppvisade en mycket mindre rörelsestörning (=mindre belastning). Efter långvarig överbelastning har m.biceps brachii HF blivit så förkortad och rörelseinskränkt att belastningen lagts över på det enda kvarvarnade starka benet, VF.

Bäckenrotationen som uppstod redan då m.quadratus femoris HB skadades, ledde omedelbart till snedbelastning av ryggen och alla de där åtföljande symptomen med smärta, svullnad och inflammationer.

Den överdrivna belastningen på frambenen, pga de stora rörelseinskränkningarna på bakbenen, ledde till förkortade m.biceps brachii och ömhet vid rörelsetest av tårna. Ömheten fanns dock inte att finna i själva tårna, utan i tåsträckarmuskulaturens ursprungssenor uppe vid armbågen. Att dessa senfästen påverkas beror inte på att hunden har trampat på något eller klivit snett, utan på att m.biceps brachii till slut inte riktigt orkar lyfta frambenen och tåsträckarna får då jobba på övertid för att inte tårna ska släpa i marken.

 

 

Behandling och andra åtgärder

För att få en effektiv och optimal rehabilitering fick Lokes matte med sig följande rekommendationer för åtgärder som skulle utföras hemma, minst en gång per dag:

  • Promenad i kuperad terräng, helst i skogen, i minst 45 minuter.
  • Stretching, direkt efter promenaden, enligt individuellt utformat schema; utåtrotatorer, knästräckare, bakre ljumskmuskulatur, höftsträckare och armbågsböjare (m.biceps brachii).

Dessutom rekommenderade jag ett besök hos veterinär för att få recept på smärtlindrande/antiinflammatorisk medicin. För en hund med smärta och inflammation i rörelseapparaten är det viktigt, då rehabiliteringen går så mycket lättare för både hund och ägare.

Vid det första återbesöket tre veckor senare var Loke redan väldigt mycket bättre. Stretchingen hade fungerat bra och han hade fått tillbaka bredden mellan bakbenen och blivit rak i kors, bäcken och rygg (= ingen bäckenrotation längre). Det som fortfarande var kämpigt var Lokes utåtrotatorer och höftsträckare = läget för den ursprungliga muskelskadan = ytterligare ett bevis för att diagnosen var korrekt från början.

Lokes matte hade gjort ett fantastiskt jobb, men trots det behövde han behandlingar för att få det sista att släppa och den skadade muskeln att börja fungera normalt igen.

Behandlingen bestod av elektroterapi och ultraljud 5 gånger för att återställa elasticitet och funktion i utåtrotatorer och höftsträckare. Efter andra behandlingstillfället var Loke så pass rörlig (=återfått ca.90% funktion i behandlade muskelgrupper) att han kunde påbörja träningen. Efter tredje behandlingstillfället hade Loke återfått 100% elasticitet i behandlade muskelgrupper! De återstående två behandlingarna befäste denna elasticitet och återställde funktionen i både den skadade muskeln och de muskelgrupper den orsakat störst överbelastning.

För att slutligen träna upp muskelmassa och styrka i den skadade muskeln och förtvinade muskelgruppen fick Loke backträna. Genom att gå på diagonalen åt vänster i en brant och bred uppförsbacke fick han jobba med höger bakben för att lyfta kroppsvikten. Detta gav exakt rätt effekt och efter åtta träningstillfällen var Loke stark och jämnt musklad igen.

 Två uppställningsbilder tagna med några månaders mellanrum, den första strax efter att rehab ansågs helt klar. På samtliga bilder är det naturliga uppställningar från hundens sida. Jämför man med bilderna i början av inlägget är skillnaden stor enbart på dessa stillbilder - rörelsemässigt ännu tydligare. I år kommer Loke och hans matte bland annat gå Fjällräven Classic (länk här) och vi önskar dem lycka till!
 
 Uppdatering: Uppställningsbild på Loke tagen i juni i år.
 
 
Anonym
2016-07-11 @ 00:55:39

Precis exakt på pricken hur jag skulle beskriva min hunds besvär! Och ingen har sett något, men nu har äntligen bitarna fallit på plats och imorn ringer jag ortoped!




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0